Kaklet blänker vitt, de rostfria bunkarna skiner välputsade i kapp med de färggranna frukterna. Utanför det öppna fönstret är grönskan djup och skiftande, det är trettio grader varmt – jag är på besök på andra sidan jordklotet, i Swaziland.

 

Mildred Henwood rör om med en jätteslev i trä i den stora grytan med apelsiner. Ångan och den syrliga apelsindoften är påtaglig, det sjuder och puttrar runt om i det rymliga köket i otaliga kastruller.

 

- Att många tusen vuxna och barn har glädje av vår marmeladfabrik är som en saga!

 

 

 

Eswatini Swazi Kitchen i Swaziland exporterar idag till fjorton länder över hela världen, däribland Sverige.

 

Marmeladburkarna har blivit en vanlig syn vid försäljningen av rättvisemärkta produkter.

 

Mildred Henwood var med från starten 1991 som kokerska i marmeladfabriken.  Det var en katolsk präst och en anglikansk nunna som ville skapa sysselsättning i det lilla kungadömet mellan Syd Afrika och Mocambique. Huvudsyftet var från början att få intäkter till arbetet för barn påverkade av effekterna av HIV/AIDS.

 

En sannsaga

Mildred Henwood har rätt i att berättelsen om marmeladfabriken är som en saga. Den har bland annat förändrat livet för några av landets fattigaste familjer. Stämningen inne i fabriken är glad och välkomnande, kvinnorna småpratar, skrattar och sjunger medan de arbetar.

 

För dem har Eswatini blivit en livlina. Några av dem kom från rehabiliteringshem för drogmissbrukare eller tvingades leva på gatan. Andra stod utan jobb och kämpade för familjens försörjning, barnens skolgång, mat för dagen.

 

För kvinnorna som nu arbetar här har livet blivit så oändligt mycket bättre. Med en regelbunden inkomst har de en ordnad tillvaro och kan planera för framtiden.

 

Idag har femtiotalet kvinnor, helt eller delvis arbete på marmeladfabriken.

 

En av dem är Del Silé, som tar emot oss och vänligt, men bestämt, beordrar vita nätmössor och  skyddsrockar på alla besökare. Del är kvalitetsansvarig och visar oss stolt runt i anläggningen. Hon har viss skolgång bakom sig, men det mesta har hon lärt sig i fabriken.

 

- Vi använder inte färgämnen, inga smaktillsatser eller konserveringsmedel, berättar Del stolt. Med hetta och socker, temperaturmätare och glykosmätare kan vårt laboratorium lova en hållbarhet på 2-3 år!

 

- Vi anpassar t om sockerhalten efter mottagarlandet, ler Del. Svenskarna vill inte ha det för sött!

 

- Många är beroende av oss, konstaterar Mildred. Vi blir alla en del i en kedja – ni som köper produkterna, vi som producerar och alla som levererar till oss. Det är roligt att kunna vara ett gott exempel på hur hjälp till självhjälp fungerar!

 

 

 

 

 

 

 

 

Nätverket runt Eswatini  är imponerande med alla sina komponenter. Fyrahundra farmare från närområdet levererar frukt och grönsaker, femhundra kvinnor runt om i bergsbyarna väver korgar av lutindzigräs och vuxna med funktionsnedsättning snidar små träskedar för hand.

 

Många av dem som tjänar pengar i verksamheten försörjer inte bara sin närmaste familj utan också ”extended families”, familjer som utökats med syskon, syskonbarn, kusiner när familjeförsörjaren (mamma, pappa) avlidit i HIV/AIDS. Man driver också ett antal barnhem för föräldralösa barn, stöder skolgången för många hundra barn och ungdomar och träningscenter för handikappade ungdomar!

 

Och hjälpen behövs.

Swaziland, stort som Västra Götaland, står på randen till en katastrof. HIV/AIDS-smittan har nått obegripliga fyrtio procent, ung som gammal. Arbetslösheten är enorm och de senaste årens torka i låglandet har förvärrat situationen. Konsekvenserna av hiv-smittan är förödande. Människorna i produktiv ålder dör, stora grupper av barn blir ensamma, ökad fattigdom, minskad produktion, ökad matbrist.

 

Därför är det befriande att se detta projekt som utstrålar hopp och medmänsklighet.

 

Swaziland är otroligt vacker med ett skiftande landskap. Blånande berg, intensiv grönska, jakarandaträd översållade med blå blommor, lila hibiscus, blommande magnolia. Men också dammiga slätter, uttorkade flodbäddar, kaktus och kringströvande getter och kossor på jakt efter bete.

 

Konungariket Swaziland, är regionens minsta stat, saknar kust och gränsar till Mocambique i öst och Sydafrika i norr, väst och syd. Monarkin är en av de äldsta i Afrika. Landet blev 1894 ett protektorat under boerrepubliken Transvaal, och kom under brittisk kontroll 1902. Från 1968 är Swaziland ett självständigt kungadöme.

 

Jag möter så många som visar medmänsklighet i allt det svåra. Överallt är människorna vänliga, gästfria, leende. De flesta är kristna och man räknar med kyrkan i många sammanhang. Den lutherska kyrkan i Syd-Afrika är liten, men bedriver ändå ett omfattande arbete. Kyrkan står för en stor del av sjukvården, hemsjukvården är den vanligaste vårdformen för föräldralösa barn och aidssjuka.

 

Det mesta bygger på frivillighetens grund. De frivilliga går hem till de aidssjuka, också de undangömda och ensamma sjuka, sköter om dem, bäddar rent, tvättar sår, ber för dem. De går hem till de föräldralösa barnen, läser läxor, tröstar, delar ut stearinljus och tvättmedel.

 

Jag får många tankar med mig hem efter mitt besök  – om olika villkor, om engagemang, om mission. Medmänsklighet manifesterad i möten med alla dessa medsystrar och bröder – och Mildreds marmeladkok som ger frukt i flerdubbel bemärkelse…

 

 

Publicerat februari 2011