Förväntan är ofta känslan när jag står på ettans utslag på min hemmabana - Lyckorna. Damutslaget (som inte längre kallas damutslag) ligger högt, bara 275 meter i nedförsbacke till kopp. Par 4, index 16 - säkert par...

​

Även om det inte alltid (!) går som jag hoppas är Lyckorna en fantastiskt vacker bana.

Men alltid, och jag säger alltid, vänder jag mig om uppe på treans green och ser ut över banan och det glittrande västerhavet. Samma vidunderliga utsikt uppe på sjuans utslag.

Med breda fairways behöver jag som medelgolfare inte frukta utslagen - utan det är bara att satsa. Så mycket roligare än med banor som tvingar utslagen till nervös återhållsamhet. Men för den skull ska man inte inbilla sig att banan är lätt. Ingalunda. Ibland svårspelad, alltid varierande och vacker.

Bästa resultatet någonsin, gjorde jag en sommar för ganska många år sedan. Hade väl 30 i handicap - och fick en runda på 51 poäng! Jag spelade som om jag hade haft 16. Det fanns nog både en och annan som funderade över handicap-mygel, tills man insåg att då hade jag nog valt en annan tävling. Priset var kex!

En annan häftig upplevelse var det året när Runar fick magsjuka och missade partävlingen Lady och Lufsen. Och jag istället fick spela med Oscar Florén, som väl hade +2 i hcp. Greensome - och på tvåan frågade Oscar - om vi väljer min boll - var på greenen lägger du den då? Veckan efter jag hade ”tränat” honom fick han ett wildcard till British Open! Tävlingen då? Jo, vi blev stolta tvåor.